Parkinson och jag

Det syns inte att jag har parkinson än så länge och det är jag tacksam för. Det syns inte att jag köpte medicin för 1700 kronor häromdagen heller. Olika mediciner som jag måste ta vid olika tider på dygnet. Om jag inte hade gjort det hade det synts att jag har parkinson.

Läste att det görs kliniska studier på ett vaccin som ska förbättra de motoriska funktionerna och bromsa sjukdomsförloppet hos parkinsonsjuka och det är bara att lyckönska dem som hinner vara med om det. Idag finns det ingen medicin som bromsar sjukdomen men de som jag tar gör mig rörligare och mindre darrig. Men visst hade det varit skönt att slippa hålla reda på alla olika mediciner som ska tas vid olika tider. En spruta i armen och simsalabim så var man fri.

Jag är djupt berörd av boken Dansaren och demonerna av Mian Lodalen som jag håller på att läsa nu. Den handlar om förtattarens morbror som var en begåvad dansare och utspelas på 60-talet när homosexualitet klassades som en sjukdom. Personskildringen går på djupet och tidsandan är fångad på pricken i denna gripande bok som jag knappt kan lägga från mig och jag säger bara: läs!

God morgon. Nu har jag tagit min medicin och tänkt onödiga tankar. Vad jag ska göra sen? Jag vet inte riktigt men jag misstänker att jag kommer att ta ännu mera medicin (måste jag) och tänka flera onödiga tankar (måste jag inte). Så går en dag.

Har vi tungmetaller i dricksvattnet? Ja inte vet jag men vattnet från vår egen brunn smakar konstigt så vi har skickat prover på det till analys och nu väntar vi spänt på resultatet. Enligt vissa studier är risken att utveckla Parkinsons sjukdom högre för personer som druckit  vatten från egen brunn så jag är lite nervös fast i så fall är ju skadan redan skedd för min del.

Jag har precis läst ut Susan Abulhawas bok En morgon i Jenin och påmints om att det döljer sig ett människoöde med alla sina lustar sina drömmar och  sina kärlekar bakom varje siffra om antal dödade och sårade i nyhetsrapporteringen och för övrigt går jag här och tänker samma gamla tankar som igår.

Stiger upp och tvättar mig och tar min medicin. Äter yoghurt. Går en runda i skogen och tar mera medicin. Dricker ingefärste och löser korsord. Tänker onödiga tankar. Tar min medicin. Läser. Lagar linssoppa. Bra för magen bra för själen. Tror jag. Äter soppa och ostmacka. Spelar femhundra med Lasse. Diskar. Läser. Tänker onödiga tankar. Tar min medicin. Tittar på onödiga program på tv. Ger Lasse godnattpuss tänker onödiga tankar. Läser. Tar min medicin. Försöker somna utan onödiga tankar. God natt.

vill inte vara hon den trötta vill inte vara hon den stela vill inte vara hon den trötta stela jag vill vara jag

På tal om kul så hade Kafka det inte heller så kul. Inte om man ska tro på dokumentären om hans liv som ligger på svt.play just nu i alla fall. Tuberkulos, tyrannisk far, problem med magen och ett enformigt liv som tjänsteman på ett försäkringsbolag. Dokumentären om honom är däremot ganska kul även om det känns som att kul är fel ord i sammanhanget.

Det är inte så kul att ha parkinson om man säger så. Det är inte så kul att inte ha parkinson heller om man säger så. Det är inte så kul när ingenting är kul. Vem har sagt att det ska vara kul. 

Jag har naturligtvis inte blivit botad från parkinson som jag försökte inbilla mig att jag trodde häromdan. Han har invaderat min kropp och där lever han och frodas men vad fan. Jag är så tacksam att jag inte bor i Libanon just nu. Är så oändligt tacksam att jag inte bor i Gaza. Jag är så tacksam att jag inte bor i Zaporizjzja, i Jemen, i Sudan... Jag är så tacksam...