Parkinson och jag

Så hände det som inte fick hända. Jag ramlade. Snubblade på mattan på köksgolvet och föll raklång och landade på rygg. Attans så ont det gjorde. Som tur var fanns Lasse i närheten och kunde hjälpa mig upp. Sen blev det sängen resten av dagen för det enda jag kunde göra var att ligga plant. Så där låg jag och tyckte synd om mig fast mest var jag arg. Hur kunde jag vara så oförsiktig. Jag får väl se vart jag går. Nu blir det inga promenader och ingen träning på ett tag och sen kommer jag att bli ännu stelare och ännu gnälligare men jag är tacksam för att jag inte bröt ryggen i alla fall. Det kan alltid vara värre.

Det går utför. Helt klart går det utför. Sånt som jag gjorde tidigare utan att tänka på att jag gjorde det, som att ta på mig strumpor, ta fram en skål från det nedersta köksskåpet och att tömma diskstället har plötsligt blivit förenat med smärta, stånkande och stön. Som sagt så går det utför.

Det dröjer en månad fortfarande innan jag ska gå till min nya doktor, doktor Lars, vad jag nu ska där att göra. Hoppas att han är snäll men det är han nog. Larsar brukar vara trevliga, det vet jag som brukar bli förälskad  i dem allihop. Hoppas jag inte blir kär i doktor Lars också för det vill jag inte. Jag har redan en Lasse som jag älskar.

Egentligen är det bara halva jag som är sjuk, den andra halvan är frisk. Det är vänsterbenet och vänsterarmen som inte funkar medan höger arm och höger ben sköter sig som de ska. Och när jag tänker efter saglar jag bara i den vänstra mungipan så kom inte där och säg att jag är sjuk för det är jag inte. Jag är bara halvsjuk.

Jag är fortfarande deppig. Kramperna i benet har kommit tillbaka och Jag har blivit så himla stel i lederna. Ända sen queerdoktorn ökade medicindosen i våras har jag känt mig stark och rörlig men det är jag inte längre. Är det redan dags att öka medicindosen igen? Kanske jag har fått en snabbaccelererande version av parkinson. Vill inte, vill inte, vill inte. Tyst med dig. Sluta gnälla nu.

Det är svårt för att inte säga omöjligt att sova när man ligger och tänker på Donald Trump. För att inte tala om hur svårt det är att låta bli att tänka på Donald Trump. Och hur svårt det är att tänka något bra om Donald Trump. Jag vill inte tänka mer på Donald Trump. Jag vill sova.

Tårarna rann när jag såg den gripande filmen Det omätbara om personalen inom vården som klarar att göra det omöjliga till en lön som det knappt går att leva på. Jag hoppas att det dröjer länge innan jag också kommer att belasta dem för de verkar ha tillräckligt att göra redan men jag kanske behöver hjälp med att klä på mig snart. Filmen skulle heta Det omöjliga i stället för Det omätbara för hemvårdarna förväntas hinna duscha och klä på och mata en brukare (fånigt ord) på omöjliga tjugo minuter och inte nog med det. De ska vara empatiska och kunna skoja och småprata också. Måtte jag aldrig blir en brukare.

Idag är jag deppig. Eftersom mitt knä var inflammerat i somras anmälde jag mig inte till yogan vid terminsstarten men den sista tiden har det känts bättre så i fredags tog jag mod till mig och var med på senioryogan. Det skulle jag inte gjort. Jag som alltid har varit vig och smidig kunde knappt  hänga med i de mycket enkla övningarna. Jag kunde varken sitta på huk eller i lotus eller i diamantställning, jag kunde nästan ingenting. På några månader bara har jag blivit stel som en gammal gumma och det skrämmer mig hur snabbt det gått. Jag kan knappt ta på mig jackan ens eller strumporna på morgonen när jag klär på mig. 

Läste i Parkinsonjournalen att parkinson är den snabbast växande neurologiska sjukdomen i världen och att man inte vet vad det beror på. Tråkigt för alla som står på tur tänker jag. Det stod också att vi som har sjukdomen ska äta mycket frukt och grönsaker och bönor och det gör jag så där ligger jag bra till men att vi inte ska äta pasta, ost och yoghurt tänker jag låtsas att jag inte såg. Egentligen vill jag inte läsa om parkinson. Jag vill leva i min egen bubbla och inte bli påmind om vad som väntar mig när smekmånaden tar slut.

Vi har inga tungmetaller i vattnet i vår brunn. Inte så mycket järn och inte så mycket klor heller och nästan inga bakterier. Det vet jag nu för vi har fått svar på vattenproverna som vi skickade på analys för några veckor sen och allt ser bra ut. De omdömen som man kunde få var tjänligt, mindre tjänligt och otjänligt och vårt vatten var tjänligt, så släng er i väggen alla ni som klagar på att vårt vatten smakar konstigt.

Jag har fått tid för årets kontrollbeskiktning hos neurologen. Det blir en ny doktor igen. Ingen queerdoktor och ingen boktipsdoktor utan en som heter Lars. Jag kan nästan slå vad om att han är född på 40-talet för det var då som pojkarna döptes till Lars utom de som döptes till Nils eller till Hans. Vad jag ska prata med doktor Lars om har jag ingen aning om för jag mår bra för det mesta nu och har inget behov av någon doktor men jag uppskattar mycket att de hör av sig.