Parkinson och jag

Den bästa bok som någonsin skrivits. Sex stjärnor av fem möjliga. Lovorden haglar över Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje och det var med stor nyfikenhet jag började läsa den. Jag har läst 70 sidor nu och 50 av dem har innehållit detaljerade beskrivningar av liktvagning och det kan väl i och för sig vara intressant men det jag saknar i boken är spänning. Ett driv att läsa vidare för att se hur det går. Det händer liksom ingenting så vi får se hur länge jag håller ut.

Humor är det tråkigaste som finns tycker jag, men det finns en komiker jag gillar, Özz Nûjen, som vi var och lyssnade på igår. Han flamsar och tramsar inte (inte så mycket i alla fall) utan fokuserar på sitt budskap med glimten i ögat och trollinder publiken med sin charm och jag skrattade faktiskt flera gånger.

Vad har man en olycksfallsförsäkring till? För att få ersättning om man råkat ut för en olycka som att man ramlat till exempel trodde jag, men jag tror så mycket. Ett år med konstant ryggsmärta efter en fallolycka räcker inte för att jag ska få ersättning tycker mitt försäkringsbolag. Det verkar som jag måste vara död eller nästan död i alla fall för att de ska vilja ersätta mig men då är det för sent tycker jag.

Hoho doktor Mohammed. Vart har du tagit vägen. Det var länge sedan du ringde mig nu. Jag saknar dig. Saknar din envishet och ditt engagemang. Jag har lika ont i ryggen som innan men det är ingen som bryr sig om mig längre. Om du tror att du kan hjälpa mig så ring mig, snälla doktorn ring.

I morse gav Lasse mig min månatliga spruta i magen mot benskörhet. Och i tisdags fick jag en cortisonspruta för att lindra artrosen i axeln av sjukgymnasten. Äntligen kan jag ta på mig jackan och BH:n utan att det gör ont. Det känns som jag har börjat leva igen. Tänk om det fanns sprutor mot kotkompressioner också. Och mot parkinson. Så mycket enklare livet hade varit då.

Häromdagen när jag skulle tanka hade jag glömt hur man gjorde. Jag stod framför bensinpumpen som ett fån och kunde inte komma på om jag skulle tanka först och betala sen eller tvärtom, och hur jag skulle betala och vad jag skulle göra med den där skärmen som blinkade. Och idag när jag hade handlat och betalat min varor glömde jag kvar några av dem på rullbandet kom jag på när jag kom hem men då var jag så irriterad på mig att jag inte orkade köra tillbaka till affären och hämta dem. Håller jag på att bli senil eller vad är det frågan om. Kul är det i alla fall inte, jag lovar.

Jag trevar mig fram och stöder mig mot väggarna. Går som – just det - en gammal tant. Jag är livrädd för att ramla igen och, hemska tanke, få ännu fler kotkompressioner. Märker när jag gör yoga hur stel jag är i kroppen och jag är medveten om att risken för att ramla är större då. Men det hör till att vi som har parkinson ramlar ibland fast nu är visst ett läkemedel som förebygger fall på gång. Det låter skumt tycker jag. Då vill jag hellre gå en kurs i fallteknik och ta Fallborgarmärket! för det kan man, det såg jag på tv.

I somras hittade jag inga böcker som jag ville läsa men nu ramlar jag över den ena läsvärda boken efter den andra så det blir ett boktips idag igen. Missa inte En bit av Bodil av Sara Lövestam. En rolig, tankeväckande och charmig bok och spännande är den också. Den handlar om lesbisk kärlek och karismatiska sektledare på 70-talet. Om tanter med skinn på näsan och om vänskap, galenskap och sorg. Tummen upp för proffsiga Sara Lövestam.

Jag var hos en optiker häromdagen eftersom jag behöver nya glasögon och jag blev lite förvånad när det var en lång smal spoling med rosor på kinderna som tog emot mig. Jag tänkte att det måste vara en praktikant eller assistent eller nåt men det var optikern himself. Han skämtade om saker som jag aldrig hört talas om och inte visste vad de var och berättade att han nyss hade varit pappaledig och där satt jag i byxorna som jag ärvt av ett av mina barnbarn och tänkte att jag måste vara väldigt väldigt gammal.

Igår när jag gick i skogen låg det plötsligt en brun pinne med zigzagmönster framför mig på vägen och det tog inte någon lång stund innan jag fattade att det var en huggorm. Den låg alldeles stilla och jag stod som paralyserad ett tag innan jag bestämde mig för att inte låta den hindra mig från att gå min promenad. Dessvärre låg det ett träd och blockerade vägen lite längre fram så jag var tvungen att vända om och passera ormen en gång till och då hade jag hunnit skrämma upp mig rejält. Ormen syntes inte till och jag var säker på att den låg och lurpassade bakom en sten för att överfalla mig när jag gick förbi men det visade sig vara en fredlig orm och jag tackade de högre makter som jag inte tror på för att jag inte hade trampat på den och skyndade mig hem.

Varje dag vid middagstid händer det. Ögonlocken faller ner framför ögonen och jag somnar. Det spelar ingen roll om jag sitter eller ligger eller var jag befinner mig. Sömnen överfaller mig i vilket fall. Det är bara det att jag inte vill sova på dagarna för jag blir så såsig då och så sover jag sämre på nätterna så jag gör allt jag kan för att försöka lura den. Sömnen. Jag hoppar (nåja), tjoar, stimmar men det hjälper föga. Det är samma visa varje dag. Vid middagstid snarkar jag.