Parkinson och jag

Gott nytt år alla ledsna och glada. Gott nytt år alla halta och lytta och darrhänta. Gott nytt år alla påsmagade och påskindade och alla som är vrånga eller tvära. Gott nytt år alla med och utan dopamin. Gott nytt år alla som tror att de goda krafterna kommer att segra nästa år och alla som tror att världen kommer att gå under. Gott nytt år från Parkinson och mig.

Min högerarm fungerar utmärkt tralala. Och jag har varken böldpest eller covid. Bara ont i halsen och utslag som kliar och Parkinsons och en obrukbar vänsterarm. Jag har ett varmt hus att kura i och Ulla Skoog på tvskärmen när snöstormarna piskar utanför fönstret. Frysen full med vegobullar och igår köpte jag mumsiga morötter som jag kan knapra på. Jag är glad jag är tacksam tralala.

Jag är pinsam. Började gråta när sjukgymnasten önskade mig god jul häromdagen. Jag klarar inte av att man säger snälla saker till mig. Inte att man säger elaka saker heller för den delen. Så säg inget snälllt för då gråter jag. Och säg inget dumt för då gråter jag. Säg inget alls för då gråter jag. Jag gråter.  

Jag vet inte vad jag ska göra med min vänsterarm. Den är bara i vägen. Värker gör den också. Hela tiden ända sen jag stod på näsan på en isfläck. Sjukgymnasten satte ett lååångt plåster på den men det hjälper inte. Hon sa att jag skulle vila också men jag gör inget annat. Sitter här och glor och tänker dumma saker medan Lasse skurar toan och kokar grönkål och står i kö på Möllans ost. Akta dig för isfläckar.

Vi är samma gäng som tränar och sneglar i smyg på varandra på sjukgymnastiken varje gång och igår kunde en av damerna inte hålla sig utan frågade vad det var för fel på mig. Oj har du Parkinsons sa hon. Det är en rälig sjukdom. Den hade både min mamma och min syster och de blev väldigt sjuka på slutet. Visst. Jag förstår att hon inte menade nåt illa men vissa saker vill man inte veta fast man redan vet.

Som om jag inte var tillräckligt svag i vänsterarmen redan så halkade jag på en isfläck igår och föll pladask och nu kan jag inte använda armen alls. Jag kan varken tvätta mig eller klä på mig eller dra upp byxorna ens när jag har kissat. Kanske axeln har gått ur led men vad vet jag. Det enda jag vet är att jag vrålar så det hörs i hela Ormanäs när armen hamnar i ett visst läge men jag tröstar mig med att jag inte bröt den eller slog huvudet i marken. Det kan alltid vara värre.

Om du vill träffa vänliga och omtänksamma människor ska du gå med i Parkinsonförbundet. Jag som är en misstänksam typ som är allergisk mot inställsamhet och falskhet har aldrig känt mig så välkommen  som på deras träffar. Du kan säkert gå med även om du inte har Parkinsons för de är så generösa att jag är övertygad om att de skulle omfamna dig och få dig att känna dig sedd och viktig. Jag tror vi behöver gå med i Parkinsonförbundet allihop.