Parkinson heter han

Håller smekmånaden på att ta slut för Parkinson och mig. Det känns nästan så för den sista tiden har jag haft ont i kroppen nästan hela tiden. Mest i armarna och benen. Jag är stelare än någonsin och släpar vänsterbenet efter mig i backarna. Kan inte gå ner på huk längre. Jag kan ingenting. Fattar inte vad det är frågan om fast det gör jag nog när jag tänker efter. Parkinson heter han.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till Agneta

Du har alltid varit min idol. Jag har alltid sett upp till dig och velat bli som du. Jag ville också gå till skolan med skolväska på ryggen precis som du och sitta vid köksbordet på kvällarna och läsa läxor. Jag ville också sitta på golvet hemma hos Ida och få kontakt med andra världar genom att putta på ett glas med fingrarna. Jag ville också vara intellektuell och onåbar och gå på tisdagskonserterna i svarta omoderna kläder. Jag ville också sitta på Hungaria på Davidhallsgatan och dricka vin med Sture Johannesson och diskutera livet kärleken och döden. Jag ville också flytta till Paris och leva på baguette med camembert och bli förälskad i en fransman. Jag ville också vara deprimerad och gå på Louvren och lyssna på Brassens. Jag ville vara som du Agneta. Jag har alltid velat vara som du. Jag saknar dig.
Läs mer

Det värsta med Parkinson

Det värsta med Parkinson är fatiguen. Den förlamande orkeslösheten som hindrar mig att leva. Eller är det sömnsvårigheterna kanske? Orörligheten? Eller stickningarna i benet? Det eviga kissandet är inte heller så kul för att inte tala om ovissheten men det värsta är nog ändå fatiguen… Eller sömnsvårigheterna… Eller stickningarna… Det värsta med Parkinson är Parkinson
Läs mer

Krympling

I förra veckan var jag på Biofinder-undersökning i Malmö igen. Det var dags att testa min rörlighet och balans och precis som förra gången ville de att jag skulle subtrahera med sju när jag gjorde de olika övningarna. Det gick så där. Jag är tack och lov ganska rörlig fortfarande men jag hade problem med huvudräkningen och balansövningarna. Att stå på ett ben kan jag inte längre, jag kan inte ens stå på tå. De kollade längd och vikt på mig också och jag blev lite förvånad över att jag har krympt 6 cm de sista åren. Inte så konstigt att barnbarnen växer ikapp mig kanske och snart försvinner jag väl helt.
Läs mer