Ingen humorist

Jag kan inte släppa tankarna på Marianne Lindberg De Geer och hennes dagböcker. Vet inte vad det är med den kvinnan som triggar mig, så men jag kanske känner igen mig i hennes taggighet. Och jag är intresserad av livsöden, det har jag alltid varit. Ser gärna dokumentärer och läser biografier och - just det - dagböcker, dock inte Lars Noréns. Jag började på hans första och den var jättetråkig och Marianne Lindberg De Geer är ingen humorist hon heller eller det kanske hon är.  På en sidan gnäller hon över hur liten pension hon har och på nästa köper hon rouge för 1400 och det är lite roligt när man tänker efter. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Fåniga saker

Vad gör man när man passar någon annans hund? Man går långa promenader för det tycker hunden om. Parkinson också. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man oroar sig. Säger fåniga saker. Säger komsi komsi komsi. Säger doooktig vovve. Såja såja, doooktig vovve. Man tittar på fotboll på tv. Tror man bryr sig om vem som vinner fast man inte gör det. Hunden bryr sig inte. Inte Parkinson heller. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man - kanske - låter bli att göra saker som man - kanske - annars skulle gjort. Längtar efter att hundens ägare ska komma hem. Man säger fåniga saker.
Läs mer

Krympling

I förra veckan var jag på Biofinder-undersökning i Malmö igen. Det var dags att testa min rörlighet och balans och precis som förra gången ville de att jag skulle subtrahera med sju när jag gjorde de olika övningarna. Det gick så där. Jag är tack och lov ganska rörlig fortfarande men jag hade problem med huvudräkningen och balansövningarna. Att stå på ett ben kan jag inte längre, jag kan inte ens stå på tå. De kollade längd och vikt på mig också och jag blev lite förvånad över att jag har krympt 6 cm de sista åren. Inte så konstigt att barnbarnen växer ikapp mig kanske och snart försvinner jag väl helt.
Läs mer

Värre och värre dag för dag

Jag ska sluta lyssna på parkinsonpodden. De bara tjatar om att sjukdomen är progressiv och att vi kommer att bli sämre med tiden. Jag vill inte veta. Vill inte veta att jag kommer att sova ännu mindre sen och att mina symptom kommer att förvärras efter hand. Tänk om de kunde prata om något positivt i stället som boxarkompisarna i Eslöv. Varje gång jag träffar dem blir  jag på gott humör och känner hopp  om framtiden. Jag ska aldrig lyssna på parkinsonpodden mer.
Läs mer