Parkinson och jag

Nä jag är inte död, inte så mycket i alla fall. Jag är på filmfestival i Göteborg, fast jag är det hemifrån soffan. Jag streamar filmerna för det är så man gör nuförtiden och när man har streamat fyra filmer efter varandra orkar man inte blogga sen, så är det bara. Man är helt mosig i huvudet och glömmer vem man är och vad man heter. Men jag kommer tillbaka sen och berättar om filmerna jag sett, om jag kommer ihåg dem.

I morse när jag läste tidningen hade jag glömt att ta på mig glasögonen men det konstiga var att jag kunde läsa lika bra ändå. Det är sedan de opererade bort efterstarren på det vänstra ögat som jag märkt det. Att jag inte behöver glasögon längre. Men jag tar dem på mig ändå för att inte påsarna under mina ögon ska synas så mycket. Som det kan bli. När jag började med glasögon för många år sen var jag för fåfäng för att ta på mig dem och nu är jag för fåfäng för att ta dem av mig.

Nästan varenda dag händer det att jag somnar i fåtöljen medan jag läser. Det gjorde jag aldrig innan. Är det Parkinson som ställer till det eller är det jag som håller på att bli gammal. Det går väl an så länge jag sitter hemma i min egen fåtölj men jag vill inte somna när jag är på bio eller sitter på tåget eller - ve och fasa - när jag kör bil. Jag har lite svårt att acceptera att den gamla tanten som sitter där med huvudet på sned och dreglar i fåtöljen är jag men jag är förstås glad så länge jag hänger med.

Efter stor vånda och en myriad av svordomar har jag - mot min vilja - bytt mobiloperatör nu. Det var han smilfinken i affären som övertalade mig. Jag skulle tjäna på det sa han för 50 kronor i månaden blir mycket pengar snabbt. Lättlurad som jag är (fast inte nu längre) gick jag på det men idag såg jag att jag bara sparar 10 kr/månad och att jag bundit upp mig för två år. Jag har sagt det förr och säger det igen: lita aldrig på de söta gossarna för de vill dig inte väl

Igår kunde jag gå hela skogsrundan utan att det gjorde ont i... ja du vet var. Nu är jag frisk tänkte jag och trallade hela vägen medan jag gick. Det var då det. Idag trallade jag inte. Att jag hade lite ont redan när jag började gå bekymrade mig inte. Det är Ibumetinen som inte hunnit verka tänkte jag. Så jag fortsatte fast smärtan blev värre och när jag hade gått halva rundan var det ingen idé att vända tillbaka. Då hade jag så ont att jag var tvungen att sätta mig på en sten och vila var tionde meter och det var inte jättekul eftersom det hade börjat regna. Men vem har sagt att man ska tralla varenda dag.

Jag har gjort bort mig. Den 6 januari skrev jag att Sara Bergmark Elfgren har skrivit boken Hungerspelen men det har hon inte alls. Det är Suzanne Collins och ingen annan som skrivit Hungerspelen. Det var Cirkeln jag menade. Den är skriven av Sara Bergmark Elfgren och båda böckerna har blivit filmer som jag har sett  tillsammans med mina barnbarn och med mina mormorsögon påminner de om varandra. Det är därför jag blandade ihop dem men det var naturligtvis slarvigt av mig. Tack Petra för att du talade om det för mig.

Efter noga övervägande tog jag mod till mig och gick på parkinsonträningen i onsdags. Jag klämde in mig i stödkorsetten, svalde några smärtstillande tabletter och intalade mig att det skulle gå bra och det gjorde det också även om jag fick sätta mig och vila några gånger när smärtan blev för stark. Det kändes bra att träffa parkinsongänget igen. Det var samma glada kämpar som alltid och jag fylldes av tillförsikt. Om några veckor är jag förhoppningsvis igång på riktigt igen.

Igår gick jag två och en halv kilometer. Så långt har jag inte gått på länge fast sen hade jag riktigt ont också. Var jag hade ont säger jag inte för jag har lovat att inte skriva det ordet fler gånger men det kändes som en seger att jag klarade att gå så långt. Då kanske jag kan vara med på parkinsonträningen i morgon också. Synd bara att jag får sura uppstötningar när jag har stödkorsetten som jag köpte av sjukgymnasten på mig för den har verkligen varit ett stöd. Frågan är vilket som är värst: att ha ont ont ont eller att ha halsbränna.

Nu blir det boktips igen... eller jag vet inte riktigt. En recension i Sydsvenskan fick mig i alla fall att läsa en bok i en genre som inte lockar mig i vanliga fall: en rysare. Boken heter Ö och är skriven av Sara Bergmark Elfgren, hon som skrev Hungerspelen, och den år så spännande att jag knappt kan sluta läsa. Jag glömmer att andas när författaren - med fingertoppskänsla - lotsar mig igenom den ömtåliga relationen mellan de två systrarna, Mirjam och Nia som blir misshandlad av sin man. Stämningen är minst sagt klaustrofobisk även om själva storyn inte  känns helt trovärdig men det gör liksom ingenting. 

Umarell, visst låter det gulligt. Nästan så man får lust att skaffa en utan att veta vad det är. Fast idag vet vi och vi har sett dem allihop också. Gubbarna som står på byggarbetsplatserna dag efter dag och kommenterar hur arbetet framskrider. Men vi har inte vetat att de kallades för umareller och det gjorde de inte heller förrän förra året när de kom med på det årets nyordslista. Umarell betyder liten man på emilianska, ett språk som talas i norra Italien och det  har blivit uppmärksammat genom böcker av författaren Danilo Masotti och när jag tänker efter vill jag nog inte ha en här hemma i alla fall.

Nytt år, nya föresatser. I år ska jag inte skriva ett enda ord om ryggar, det har jag bestämt. Utom idag alltså. Det räcker med onda ryggar nu. Frågan är vad jag då ska skriva om eftersom jag bara tänker på ryggar, eller min rygg snarare, men det ska bli slut med det. Jag kan ju alltid skriva om parkinson till exempel, eller doktor Lars eller Marianne Lindberg De Geer, det brukar jag ju. Jag får komma på något. Den där skitryggen som jag har förtjänar inte mer uppmärksamhet nu. Jag önskar er ett gott nytt smärtfritt år allesammans!