Inte ett ord om ryggar

Nytt år, nya föresatser. I år ska jag inte skriva ett enda ord om ryggar, det har jag bestämt. Utom idag alltså. Det räcker med onda ryggar nu. Frågan är vad jag då ska skriva om eftersom jag bara tänker på ryggar, eller min rygg snarare, men det ska bli slut med det. Jag kan ju alltid skriva om parkinson till exempel, eller doktor Lars eller Marianne Lindberg De Geer, det brukar jag ju. Jag får komma på något. Den där skitryggen som jag har förtjänar inte mer uppmärksamhet nu. Jag önskar er ett gott nytt smärtfritt år allesammans!


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Fåniga saker

Vad gör man när man passar någon annans hund? Man går långa promenader för det tycker hunden om. Parkinson också. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man oroar sig. Säger fåniga saker. Säger komsi komsi komsi. Säger doooktig vovve. Såja såja, doooktig vovve. Man tittar på fotboll på tv. Tror man bryr sig om vem som vinner fast man inte gör det. Hunden bryr sig inte. Inte Parkinson heller. Vad gör man mera när man passar någon annans hund? Man - kanske - låter bli att göra saker som man - kanske - annars skulle gjort. Längtar efter att hundens ägare ska komma hem. Man säger fåniga saker.
Läs mer

Krympling

I förra veckan var jag på Biofinder-undersökning i Malmö igen. Det var dags att testa min rörlighet och balans och precis som förra gången ville de att jag skulle subtrahera med sju när jag gjorde de olika övningarna. Det gick så där. Jag är tack och lov ganska rörlig fortfarande men jag hade problem med huvudräkningen och balansövningarna. Att stå på ett ben kan jag inte längre, jag kan inte ens stå på tå. De kollade längd och vikt på mig också och jag blev lite förvånad över att jag har krympt 6 cm de sista åren. Inte så konstigt att barnbarnen växer ikapp mig kanske och snart försvinner jag väl helt.
Läs mer

Värre och värre dag för dag

Jag ska sluta lyssna på parkinsonpodden. De bara tjatar om att sjukdomen är progressiv och att vi kommer att bli sämre med tiden. Jag vill inte veta. Vill inte veta att jag kommer att sova ännu mindre sen och att mina symptom kommer att förvärras efter hand. Tänk om de kunde prata om något positivt i stället som boxarkompisarna i Eslöv. Varje gång jag träffar dem blir  jag på gott humör och känner hopp  om framtiden. Jag ska aldrig lyssna på parkinsonpodden mer.
Läs mer