Parkinson och jag

Nu ger jag tusan i morfinet. Jag får visserligen mindre ont i ryggen när jag tar det men jag blir trött och yr och förstoppad också och det är det inte värt. Frågan är vad doktor Mohammed kommer att säga, han som ansträngt sig så för min skull, men jag behöver kanske inte tala om det för honom. Jag ska sluta svara när han ringer. Fast kag vet inte vad jag ska ta i stället för något smärtstillande måste jag ha. Det är faktiskt lite rörigt att ha en doktor för parkinson och en för magen och en för ryggen och att alla tycker olika så vad gör jag. Jag bestämmer själv.

I nte ett ord om doktor Mohammed eller parkinson idag. idag ska jag skriva om Emil Jensen. Han uppträdde i Höör I lördags och det ville jag inte missa så jag svalde en morfintablett och tog på mig mina gåbortsbyxor och körde till kulturhuset för att lyssna på honom och han var lika underfundig som alltid. Snubblade lite på orden när han deklamerade sina lågmälda dikter om vad vi gör med vår planet. Det var en lagom mix av personligt och politiskt, av allvar och komik, som höll publiken trollbunden i en timma. Om det funnits fler som Emil Jensen hade världen varit lite fredligare.

Jag hade rätt. Doktor Mohammed blev glad när jag sa att den nya medicinen fungerade. Det riktigt hördes på hans röst hur lättad han blev och nu har jag en fråga. Brukar din doktor också ringa dig och fråga hur du mår? Nä jag tänkte väl det. Själv har jag aldrig träffat en doktor som visar så tydligt att hen bryr sig om mitt hälsotillstånd. Inte förrän jag träffade doktor Mohammed. Han föreslår den ena medicinen efter den andra och kollar med sina kollegor vad de tror och sen ringer han mig och frågar hur det går. Så skulle alla läkare vara tycker jag.

Jag har haft lite dåligt samvete för att jag dissat alla mediciner som doktor Mohammed erbjudit mig men de har alltså inte hjälpt. Men de sista morfintabletterna han skrev ut verkar funka så han blir nog glad när han ringer nästa gång för Mohammed är en sån som ringer. Han ringer och ringer och frågar hur jag mår och varje gång känner jag mig som en värdelös patient och skäms. Jag vill att Mohammed ska vara glad.

Vi har det så mysigt här hemma, Lasse och jag. När vi inte pratar om ryggont pratar vi om kisspåsar på benen och kotkompressioner och sen pratar vi om spyor som liknar kaffesump och koloskopi och lite mer om kotkompressioner. Vi har det roligt nästan jämt.

Vad gör man när man bara kan gå några meter innan smärtan i ryggen ger sig till känna. När man bara kan skala en potatis i taget innan man måste sätta sig och vila. Man frågar doktorn. Doktorn skriver ut smärtstillande, det är sånt de är bra på doktorerna men vad gör man när de smärtstillande tabletterna tar bort effekten från parkinsonmedicinen. Man frågar doktorn och doktorn säger: vill du ha ont eller vill du ha ont. Det är bara att välja.

J ag som alltid varit rädd för att gå till doktorn. Som undvikit allt som har med läkare och sjukhus att göra. Och nu gör jag nästan inget annat än att prata med den ena doktorn efter den andra. De är proffsiga de flesta, det är de verkligen. Och tålmodiga. Och nalledoktorn Mohammed på vårdcentralen ringer mig och frågar hur jag mår. Så snällt av honom. Det har ingen doktor gjort förut. Fast jag tål inte medicinerna han skriver ut till mig tyvärr. Om jag ska klaga på något - och det ska man väl - så är det maten på sjukhuset. Den blir man inte frisk av trots att menyn var inbjudande. Det fanns flera vegetariska alternativ och jag beställde lasagne med sallad och lättöl men lyckades bara få ner ett par tuggor av den smaklösa gegga som hånskrattade åt mig från tallriken innan jag skamsen skickade tillbaka den igen. Men det var kanske bara jag som hade otur.

Det är tur att jag har Lasse som tar hand om allt det praktiska nu när jag plötsligt har blivit hundra år men det är tur för honom också att jag håller reda på vad han ska göra för han blir bara virrigare och virrigare. Han glömmer till och med att titta på fåglar och när han skulle hälsa på mig på sjukhuset i Kristianstad letade han efter mig på sjukhuset i Hässleholm. Vi behöver hjälp av varandra, han och jag.

Nä det var inte kaffesump jag spydde utan blod. Det var inte magsår heller som doktorn trodde så nu ska de göra nya undersökningar på mig. Vad är det som händer. Jag har plötsligt blivit ett kolli som skickas runt mellan den ena vårdinstansen efter den andra. och jag känner mig inte hemma alls. Men nu vet jag varför jag har ont i ryggen i alla fall för röntgen visade på kotkompression. Det innebär ny sjukgymnastik och nya mediciner som jag förhoppningsvis slipper hosta blod av. Och att snabbremissen till koloskopi inte betyder att de misstänker cancer upprepade läkaren så många gånger att jag fattar att det är just det de misstänker. Ja ja. Den som lever får se.

Vad gör man när man plötsligt spyr och skiter kaffesump. Man blir rädd, åtminstone blev jag det. Jag blev så rädd att jag ringde till vårdcentralen (något jag brukar dra mig för) som genast skickade en ambulans och sen satt jag plötsligt där på sjukhuset med blöja mellan benen som de unga pojkarna fick byta och ett virrvarr av slangar i armvecken och näsan och i munnen. Gör vad du vill sa jag när doktorn ville sticka in ett finger i rumpan på mig och sen minns jag knappt vad som hände innan jag låg nedbäddad i en sjukhussäng på Kristianstads lasarett.

Glad och god ska människan vara sägs det och låter väl rimligt även om jag inte är nån muntergök precis. Och i dessa tider är det lätt att hålla sig från skratt åtminstone när man lyssnar på nyheterna men jag oroar mig Inte för egen del. Jag har haft ynnesten att leva i den bästa av världar men jag hade önskat att barnbarnen slapp vara i händerna på alla oförutsägbara blådårar med storhetsvansinne som har makten över vår planet.

Jag är inte den enda som har ramlat och skadat ryggen verkar det som för jag hörde på radion att 100 000 personer som är äldre än 65 faller så illa varje år att de måste besöka sjukvården. 100 000 om året! Bara i Sverige. Jag är i gott sällskap i alla fall som om det skulle vara någon tröst men det är det förstås inte. Äldre – och parkinsonsjuka - har sämre balans och svagare muskler, det är därför vi druttar omkull hela tiden och själv har jag blivit klumpig som en kossa trots att jag tränar och gör yoga och det är lätt att hålla sig från skratt.

Det år ett fasligt tjatande om ryggar på det här stället. Jag trodde att min blogg skulle handla om parkinson men just nu känns parkinson som en fis på tvären jämfört med den förbannade ryggen som hindrar mig att leva ett aktivt liv. Parkinson finns det medicin mot, medicin som hjälper, men mot ryggont verkar det inte finnas någonting. Jag har prövat allt jag kommit på men jag kan fortfarande inte gå mer än en knapp kilometer innan jag måste sätta mig på en sten och vila och när jag är i stan finns det inga stenar att sitta på så där ställer jag mig i ett gathörn och skriker men det gör inte mindre ont för det.