Parkinson och jag

Förra veckan var det dags att plocka fram gräsklipparen igen efter vinteruppehållet och det känns hoppingivande. När gräset växer är det vår. Fast jag var lite rädd att jag inte skulle orka skjuta den tunga maskinen framför mig på grund av ryggen men det gick över förväntan. Med morfin i kroppen och gräsklipparen framför mig som stöd svävade jag fram över det höga gräset som en skridskoprinsessa så sjukgymnasten hade kanske rätt när hon föreslog att jag skulle skaffa en rullator. Men jag sa  att det inte går att komma fram med rullator på grusvägarna här hemma för det gör det inte, men det som avskräcker mig mest - fast det sa jag inte - är att jag skulle se ut som en gammal tant med rullator och vem vill se ut som en gammal tant.

Jag var på bentäthetsmätning i veckan och då mätte de hur lång jag var och det visade sig att jag har krympt hela åtta centimeter jämfört med vad som står i passet. Inte konstigt att jag knappt kan se över ratten när jag kör bil. Snart försvinner jag väl helt. Jag antar att mätningen kommer att visa att jag lider av benskörhet också så nu väntar jag på att doktor Mohammed ska ringa och vilja proppa i mig ännu flera mediciner. som om det inte räckte med dem jag redan tar.

Igår såg jag den underbara filmen Bröderna Andersson (missa inte den) som finns på svt.play där filmregissören Roy Andersson jämför sig med Fellini och Antonioni och lovprisar sina egna filmer. Sen lyssnade jag på Söndagsintervjun på P1 där Ernst Billgren skryter om sitt konstnärsskap och att han inte befattar sig med sådana banala göromål som att köpa kläder och betala sina räkningar men då bytte jag kanal. Dessvärre var det Trump som orerade på den nya och att lyssna på tre gubbar med storhetsvansinne efter varandra var mer än jag klarade av.

Stort tack till alla läsare av min blogg som erbjudit sig att köpa trosor till mig. Jag är djupt rörd och tacksam men den här gången har jag fyllt på trosförrådet själv. Man kan ju handla allting på nätet nuförtiden men det hade varit roligt (nåja) att kunna strosa omkring i affärer ibland och känna på tygerna till plaggen som man lockas av och (utom när det gäller trosor) prova vilken storlek som sitter bäst. Fast nu kom jag på att sist jag gick i affärer och stod framför de avslöjande speglarna i provrummen bestämde jag mig för att aldrig nånsin utsätta mig för det mer. Minnet är kort ibland.

Häromkvällen råkade jag hamna mitt i ett tv-program om Parkinson och jag minns hur jag studsade till. Parkinson? Vem är det? Jag tycker att namnet låter bekant. Javisst ja. Det är ju den där sjukdomen jag har. Den hade jag nästan glömt. Jag trodde det var kotkompressioner jag hade för det är bara dem jag känner av. Hur som helst sa de i tv-programmet att fallskador är vanliga bland personer med Parkinson så då är jag vanlig åtminstone. Alltid något att trösta sig med när man känner sig som en knepig gammal kuf.

Vakna koka kaffe äta frukost. Sitta. Duscha borsta tänderna och sitta. Tåhävningar. Träna med gummiband. Sitta. Sitta vid datorn, sitta och läsa, sitta och glo. Tro att jag kan gå en promenad. Ta på stödkorsett och ytterkläder, skor. Sitta på en sten och vila. Gå tjugo meter sitta på en sten och vila. Gå tjugo meter till och sitta på en sten. Svära lite svära lite till gå hem. Ta av stödkorsett och skor och jacka. Sitta och vila. Äta yoghurt lösa korsord. Vila ryggen. Dricka eftermiddagskaffe. Sitta och läsa. Skala potatis vila ryggen skala ny potatis sitta. Steka nugetter sitta. Skära sallad skära tomater sitta. Äta middag spela kort. Diska en tallrik. Sitta. Diska en till tallrik. Sitta. Vila ryggen. Streama tv-serie. Sitta sitta sitta. Gå till sängs och drömma om att kunna gå. God natt.

Tänk om jag hade kunnat ställa tillbaka tiden. Tänk om jag hade kunnat ställa tillbaka tiden till den 29 november 2024 klockan 1359. Tänk om jag hade kunnat ställa tillbaka tiden till den 29 november 2024 klockan 1359 och koka eftermiddagskaffe en gång till utan att snubbla på köksmattan. Om jag inte hade landat på rygg på köksgolvet när jag skulle koka kaffe den 29 november 2024 klockan 1400 hade mitt liv varit annorlunda idag. Då hade jag kunnat gå långa rundor i skogen som jag brukade (och bli fästingbiten titt som tätt). Då hade jag kunnat hjälpa Lasse att gräva i rabatterna i trädgården idag (nä det hade jag inte alls, jag bara ljuger). Då hade jag kunnat ta tåget ner till Lund och köpa lite helare trosor (det hade jag definitivt gjort). Jag ska ställa tillbaka tiden.

Det var den koloskopin. Dagen före skulle jag dricka 1 ½ liter vatten uppblandat med ett jolmigt pulver som gjorde att jag fick sitta på toaletten hela kvällen och gå till sängs med mullrande mage. Koloskopidagen måste jag stiga upp kl. 5 och upprepa samma procedur och jag mitt nöt inbillade mig att jag hade tömt hela tarmen kvällen innan men där fick jag tji. Allt vattnet som jag tvingat i mig på morgonen plus allt annat vatten som jag druckit i hela mitt liv kom ut direkt den andra vägen. Jag var rädd att det skulle fortsätta att rinna ur mig under bilfärden till sjukhuset men Lasse kom på att vi hade gamla blöjor på vinden (säg vad vi inte har på den vinden). Helt utmattad och darrig i benen stapplade jag in på mag- och tarmavdelningen i Kristianstad där jag fick jag ta på mig ett par tjusiga lila (min färg!) shorts med hål i rumpan innan doktorn körde in en dammsugare med kamera som dokumenterade mina inre kanaler på en skärm och med hjälp av en lugnande tablett överlevde jag det...

Det var länge sedan doktor Mohammed ringde nu men han tror väl att jag svävar omkring i morfinrus eller något sånt. Han skulle bara veta att jag har förblivit sittande sen jag slutade med morfinet. Jag bara sitter och sitter och ibland känns det som att jag aldrig kommer att kunna gå igen. Jag funderar till och med på att börja med morfin igen för här kan jag inte sitta. Jag måste ut ochr röra på mig innan jag får ett utbrott och slår ner varenda liten gumma som jag ser.

Jag gillar morötter. Jag gillar linser också. Jag gillar mat som innehåller fibrer men det får jag inte äta den här veckan eftersom jag ska göra koloskopi på måndag. Vitt bröd får jag äta. Onyttigt vitt bröd och vitt ris. Glass och godis och kakor går också bra. Jag blir inte klok på det. De vill att magen ska vara tom inför koloskopin men jag får inte äta sånt som sätter fart på den. Det blir en smaklös vecka det här men jag gör som de säger med hopp om att få veta varför jag spydde kaffesump då för några veckor sen.

Kan man inte gå och stå får man sitta så det gör jag. Jag sitter här och glor hela dagarna och får sämre och sämre kondition. För att fördriva tiden läser jag en massa mer eller mindre intressanta böcker och på kvällarna strömmar jag tv-serier och några av dem kan jag rekommendera. Tyska huset som utspelas i Frankfurt på 60-talet när de ansvariga för förintelselägren ställdes inför rätta och dolda familjehemligheter grävdes fram. Den är mycket välgjord och gripande. Vigdis – den första kvinnan berättar historien om hur det gick till när Island fick världens första folkvalda kvinnliga president och det är ett intressant och tankeväckande tidsdokument Fallet Ruth Ellis – en grym kärlek, om den sista kvinnan som dömdes till döden i England är också mycket bra.