Parkinson och jag

Träningen på sjukgymnastiken är igång igen efter sommaren och det verkar som att vi är många som har goda föresatser så här vid terminsstarten för det var alldeles fullt i träningslokalen idag. Det var kö till de olika maskinerna och populärast var som vanligt roddmaskinen. Otränad som jag var kände jag mig ledbruten efteråt men i själva verket är jag skeptisk till träning med maskiner. Jag begriper aldrig hur jag ska ställa in dem och får alltid en känsla av att göra fel.

Igår gick jag en ganska lång promenad utan att få ont i ryggen och jag tänkte att jag kanske äntligen var frisk - ja inte från Parkinson förstås, den gubben blir jag aldrig av med - och kan leva mitt vanliga liv igen. Fast vad då vanliga liv? Jag har glömt vad jag brukade göra innan jag ramlade mer än att handla, diska, laga mat och gå i skogen men jag hade kanske kommit på det. Jag vill ju veta vad jag saknat och förresten har jag lika ont i ryggen nu igen.

Jo då, visst går tiden. Jag sitter och sitter och väntar på att ryggen ska sluta värka för det ska den visst så småningom, det säger både doktorn och sjukgymnasten och jag förutsätter att de vet vad de pratar om. Och jag har det bra här, jag har både mat och värme och en tv jag kan titta på och ibland ringer telefonen och då har jag nån att prata med så jag klagar inte, jag har det så bra så bra så bra.

Jag ska göra en bekännelse. Jag skäms för att säga det, men innan – då på den lyckliga tiden för länge sen när jag kunde gå hur långt och vart jag ville – så såg jag lite ner på dem som var sjuka. Min hjärna var full av enfaldiga tankar som ”om man äter sunt och motionerar blir man inte sjuk” och jag förmodar att det är straffet för min högfärd att jag sitter här idag med Parkinsons sjukdom och komprimerade ryggkotor. Så går det.