Parkinson och jag

Vill du se en riktigt bra film. En film som griper tag i och ruskar om dig. Då ska du se Från din älskade Hilde som går på biograferna nu. Det är en rörande film om ungdomar i den tyska motståndsrörelsen som kämpar mot nazismen och krigets vansinne. Den är urstark och skrämmande aktuell.

Nä jag visste inte hur ont Agneta hade och hur skulle jag kunna veta det. Jag var tämligen frisk då (bara lite parkinson) och hade ingen aning om hur bra jag hade det. Nu vet jag bättre. Nu vet jag hur vansinnigt ont det gör med kotkompressioner. Jag brukar jämföra smärtan med den att föda barn för det är det ondaste jag kan komma på men vad spelar det egentligen för roll. Ont är ont är ont är alltid ont. Aaaaaaj!

Hur har du det där uppe i himlen. Jag saknar dig så himla! mycket och det verkar som jag blir mer och mer lik dig också. Först ramlade jag och fick en kotkompression precis som du och då fattade jag för första gången hur ont du hade i flera år fast du aldrig klagade. Och igår somnade jag – också som du - när jag var på bio och det har aldrig hänt förut och förresten somnar jag lite när som helst hela tiden. Som du. Bara jag inte börjar röka som du också för det vill jag inte, annars känns det tryggt att gå i dina fotspår även om jag skulle ge vad som helst för att slippa att ha ont i ryggen.

Igår hjälpte Lasse mig att ta de där två sprutorna i magen som jag ska ta en gång i månaden för att stärka skelettet. Sen drev jag omkring på gatorna i 70-talets Göteborg tillsammans med Lydia Sandgren i Artens överlevnad och med henne har man inte tråkigt en sekund. Från dragig skånsk statarlänga till militärernas Argentina till ordbajsande akademiker i Hagakvarteren på en och samma vecka. Visst är det fantastiskt. Vilken tur att det finns böcker .

Efter en period av oinspirerande läsning har jag äntligen hittat några böcker som gripit tag i mig så här kommer ett till boktips av en annan malmöförfattare som jag inte hade hört tala s om förrän Eva tipsade om honom: Sveasagorna av Linus de Faire. Den handlar om några svenskar som emigrerade till Brasilien 1909 och deras ättlingar som flydde tillbaka till Sverige från militärjuntans Argentina på 70-talet och det är en fasansfull berättelse om död och elände och kampen för överlevnad .

  Så bra han skriver, Patrik Svensson. Vilket språk. Och vilken sorglig och gripande historia. Jag talar om hans senaste bok Den barmhärtige mördaren som jag knappt kan lägga ifrån mig. Det gör ont att läsa hur de levde, statarna. Som de slet. Årtionde efter årtionde. Hög barnadödlighet. Fattigt. Smutsigt. Eländigt. Patrik Svensson skriver så det känns som man är där. Och här sitter jag och gnäller över min onda rygg. Jag vet inte hur bra jag har det, fast jo, det vet jag.

Min rygg orkar bara göra en eller två fysiskt krävande saker om dagen så jag måste planera mina aktiviteter noga. Med fysiskt krävande menar jag sånt som jag innan gjorde utan att tänka på att jag gjorde det, som att hänga tvätt eller laga mat. Idag måste jag sätta mig en stund och vila efter varje strumpa jag hängt upp eller varje potatis jag har skalat (så det blir bara enkla rätter när det är jag som står för matlagningen) men man får vara glad att man kan stå på benen överhuvudtaget.

Det finns nog inte så många vegetarianer i Tyskland, åtminstone inte i Rendsburg, åtminstone inte som går på restaurang, åtminstone inte som vill ha några rätter att välja mellan, för det fanns bara en vegetarisk rätt på alla restaurangernas meny: Gemüsepfanne. Det är någon sorts gryta med grönsaker som simmar i margarin och det är för all del ganska gott men lite tjatigt om man ska äta det varenda dag. Det finns nog inte så många rörelsehindrade i Tyskland heller, åtminstone inte som åker tåg, åtminstone inte med rullator, åtminstonde inte utan hjälp, för det går inte.

Nä jag är inte död, inte så mycket i alla fall. Jag har varit på konstutställning i Tyskland några dagar och tänkt på något annat än parkinson och kotkompressioner. Om du är intresserad av konst kan jag rekommendera Nordart i Rendsburg, norra Europas största konstevenemang med hisnande skulpturer och målningar av konstnärer från hela världen. Jag tror inte att du kommer att ångra dig om du åker dit.

Nu har jag skrivit tillräckligt om parkinson och kotkompressioner tycker jag. Frågan är bara vad jag då ska skriva om. Jag kommer inte på nåt, är helt tom i bollen. Inte bollen som man leker med och inte bålen heller utan båålleen med längre å-ljud än bollen och betoning på bägge stavelserna. Jag vet inte hur det stavas eller var uttrycket kommer ifrån men det är alltså något som man är tom i när man saknar idéer och det gör jag. Saknar idéer alltså. Jag har redan skrivit om allt känns det som fast jag har inte skrivit förrän nu om att vara tom i bollen. Så. Nu har jag skrivit det också. Vad ska jag nu skriva om?