Parkinson och jag

Idag har det gått ett år sedan jag ramlade. Ett år sedan sedan det knakade till i ryggen och jag varken kunde gå eller stå. Ett år som handikappad med ständig vedervärdig smärta. Ett år som har förändrat mitt liv. För bara några år sen joggade jag en runda i skogen varje dag. Idag går jag hukad över en rullator. Man vet inte vad som väntar en och det är kanske lika bra det

Nu har jag läst ut Storkens och dromedarens sång men det tog sin lilla tid. 800 sidor läser man inte på en eftermiddag, särskilt inte om man ska ta till sig vad boken handlar om och jag är inte säker på att jag hade gjort det. För att få lite vägledning letade jag upp Ulrika Milles´ recension i DN men jag förstod inte den heller. Det var inte förrän jag läste Torbjörn Elenskys recencion i Vi som det gick  upp ett ljus. Då blev jag så inspirerad att jag fick lust att läsa boken en gång till men jag ska nog vänta lite med det. Men om du har läst den får du gärna höra av dig och berätta vad du tycker för den lämnar mig inte i fred. Det är helt klart den märkligaste bok som jag har läst.

Vi hade samtalsgrupper med parkinsonföreningen förra veckan och det är lika befriande varenda gång att få skratta tillsammans med andra som också har sockerdricka i benen, som inte heller lyckas peta upp potatisen på gaffeln, skruva av locken på pestoburkarna eller knyta de förbannade skobanden. Tack alla medparkinsöner för att ni finns.

Det är kallt. Jag fryser. Fast jag har långkalsonger, dubbla strumpor och tröjor och sitter med en värmekudde under två tjocka filtar fryser jag. Jag ska gå i ide, ja det ska jag, jag ska gå i ide och stanna där tills det blir vår. Då kommer jag fram och säger: tittut allihopa, här är jag. Och jag är glad som en lärka och skär som en nyponros och har varken ont i ryggen eller parkinson och det är härligt ljuvligt underbart att leva.

Jag hatar, hatar att gå till doktorn. Att ha närkontakt med en främling som ska göra sin bedömning av mig på en kvart. Finns det något värre. Det skulle vara att köra bil på glashala vägar då. Eller att äta russin. Jag vill inte gå till den nye doktorn som vårdcentralen prackat på mig. Jag är rädd för att han inte fattar. Rädd för att han inte bryr sig. Rädd för att han inte ser. Säger: lite får man tåla tanten. Se så, opp och hoppa nu.

Igår tog jag mod till mig och kontaktade doktor Mohammed på vårdcentralen för att fråga om fortsatt behandling av mina kotkompressioner men som jag misstänkt jobbade han inte där längre så jag fick en tid hos en annan doktor fast jag inte ville. Jag kommer bara att jämföra honom med superproffsige Muhammed och förresten tror jag inte att det finns något mer man kan göra för att lindra smärtan i min rygg.

Om du vill bli laddad med positiv energi ska du se filmen om Siw Malmkvist som går på biograferna nu. Vilken livsglädje hon utstrålar, den damen. Och så vig och rörlig hon är men det tycker inte hon själv för hon skrattar när hon gör sina dagliga situps och säger Det märks att jag inte är 80 längre (hon är 88). Det märks att hon inte har Parkinson också tänker jag för då hade hon inte kunnat hålla på som hon gör.

Nu har jag provat sjukgymnastik, TNS, akupunktur, laser och kiropraktik men inget hjälper mot kotkompressioner. Jag har fått smärtlindring med morfin också men det kan jag inte hålla på med säger de. Finns det verkligen inget man kan göra för att bota onda ryggar. Operera? Byta ut de trasiga kotorna mot nya friska. Om man kan transplantera hjärtan och lungor kan man väl byta kotor tänker jag. Annars får nån slå ihjäl mig om det inte är nån som vill byta rygg med mig men det kanske någon vill.

Jag bara läser och läser för då gör det inte ont åtminstone. Och jag har inte gett upp med Storkens och dromedarens sång och den är till och med lite spännande ibland. Men den är tungläst och jag behövde sticka emellan med något lättsammare så jag började på Liken vi begravde av Lina Wolff och visst har hon humor.  Men lättsam. Njae. Boken är visserligen rolig men fruktansvärd och hemsk på samma gång. Den utspelas i Hörby och det är ingen smickrande bild av samhället författaren ger oss utan en liten by full av pervon och ålahuven där skuggan av Helenmordet på 80-talet ligger som ett lock över tillvaron. Jag skrattar högt när jag läser och förfasar mig på samma gång.

Jag hade fått besked om att en endokrinolog som hette Stefan skulle ringa mig igår och det var ju väldigt så snällt. Jag hade aldrig träffat honom och visste inte vad han ville, men vi skulle nog hitta något att prata om, tänkte jag. Det är inte var dag man pratar med endokrinologer. Faktum är att jag inte hade hört talas om dem förrän i somras men nu har jag både träffat en och talat med en annan i telefon. Han skulle ringa 1430 och det kändes lite högtidligt tyckte jag så jag satt nästan i givakt här hemma och väntade. 1433 ringde han. Han frågade hur det var med mig. Jo tack, sa jag, hur är det själv. Sen frågade han om det gick bra för mig att ta sprutor i magen och det gjorde det sa jag. Ja, sen kom han inte på mer att prata om, endokrinologen, och inte jag heller så det var ett kort samtal men jag ska komma på återbesök på endokrinologavdelningen nästa sommar och då kanske jag får träffa honom på riktigt, vad vet jag.

Jag tror det är dags för besiktning hos neurologen igen för jag har samma symptom som då när allting började för fyra år sen. Samma kramp i vänsterbenet, samma vänsterfot som jag inte kan snurra på. Samma trilskande vänsterarm. Samma saglande, samma sluddrande, samma ständiga trötthet. Samma Parkinson fast värre.