Parkinson och jag

Undrar varför alla som har Parkinson är så trevliga, ja inte jag förstås, men alla andra. Jag har inte träffat en enda otrevlig parkinsonsjuk och jag har ändå träffat ganska många nu. Kanske jag också blir så där vänlig och hjärtlig när jag har haft sjukdomen tillräckligt länge. Man kan ju alltid hoppas för det är trevligare att vara trevlig än otrevlig tycker jag.

Är det nån som vet var Bättringsvägen ligger för jag tror att vi är på den nu. Vi har i alla fall ingen feber längre, bara en envis hosta och förlamande trötthet som inte släpper taget om oss. Men det finns hopp om livet känns det som, vi ska nog inte dö denna gången heller och vi ska aldrig åka till Bohuslän mer, den saken är säker för detta vill vi inte vara med om fler gånger.

Alltså här har vi aktat oss för corona i tre år och inte blivit sjuka och nu när sjukdomen nästan är över och vi inte är försiktiga längre får vi den. Så åk inte till Bohuslän, det är mitt råd till dig. Och krama aldrig någon annan människa för vad du gör. Sprita händerna när har tagit i hand. Sprita händerna när du inte har tagit någon i hand också och drick lite sprit för säkerhets skull. Drick mera sprit. Drick så mycket sprit du kan. Bygg en isoleringscell eller gräv ner dig i en grop i marken. Sluta hosta andas nysa leva. Dö.

Det räcker tydligen inte med Parkinson utan nu har jag covid också. Jag fick feber och ont i halsen efter en tågresa till Bohuslän och dagen efter hade Lasse det också. När han skulle ta en huvudvärkstablett från badrumsskåpet ramlade ett covidtest ner i huvudet på honom och det tog han som en uppmaning. Testet markerade tydligt att han var smittad så här sitter vi och hostar i kapp och undrar hur länge vi är smittbärare. Är faran över för vår del eller finns det risk för att vi hamnar på IVA båda två. Och vad hade hänt om inte covidtestet hade ramlat ner på Lasse? Hade vi smittat alla vi känner då. Ja jag vet ingenting. Det enda jag vet är att detta inte är det minsta kul och att fem vaccindoser inte lyckas hindra det elaka viruset från att gå till attack.

Jag var på föredrag häromveckan. Det var en läkare som talade om nya rön inom parkinsonforskningen och vilka mediciner det finns och hur de verkar. Bland annat sa hon att man ska undvika mjölkprotein när man tar Levodopa. Att proteinet motverkar substanserna i medicinen men jag har bestämt mig för att låtsas som jag inte hörde det. Jag älskar ost. Ost är det godaste som finns och jag tänker frossa i nötig gruyère och saftig camembert varenda dag till dess jag dör.

Jag har börjat få sömnattacker (det får piloterna också läste jag) när jag sitter hemma i fåtöljen och läser. Ibland somnar jag framför tv:n också men tackochlov har det aldrig hänt när jag kör bil. Det är den förbannade tröttheten som inte släpper sitt grepp om mig och det är inte utan att jag drar mig för att göra saker, som att resa bort eller handla i ett köpcentrum eller gå på bröllop och allt annat roligt och tråkigt som hör livet till. Fast när jag tvekar som mest brukar jag tänka på Ingrid som inte tveka att åka utomlands med alla sina medicinburkar och det sporrar mig. Kan Ingrid så kan jag.

Nu säger Lasse att de ska sjunga dopaminvisan som jag skrev för länge sen på Parkinsonföreningens allsångsmöte. Den om en tant som drömmer om att dansa. Jag dedicerade den visserligen till Parkinsonföreningen men det var ju på skoj. Men nu har jag åtminstone laga förfall för att stanna hemma från allsången för aldrig i livet att jag tänker stå där med blossande kinder om det skulle komma fram att det är jag som skrivit den.