Parkinson och jag

Att man kan sakna de klafsiga skogspromenaderna med blöta strumpor på fötterna så mycket. Att man kan längta så efter att kunna släpa hem de tunga matkassarna från ICA igen. Att man kan ha så jäkla ont i en jäkla rygg så jäkla länge. Jag står inte ut.

Jag hatar förändringar. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit. Jag vill ha kaffe (starkt) och macka med gruyère till frukost. Ingenting annat. Jag vill att grönt ska vara grönt och svart ska vara svart.  Jag vill INTE ha en ny telefon med en massa finesser som jag inte behöver och jag vill INTE ha något nytt telefonabonnemang.  Jag vill att allt ska vara som det brukar.

God jul alla som jag känner och alla som jag  inte känner, alla som jag tror att jag känner och alla jag vill lära känna. God jul alla som har parkinson och alla ni som inte har det och god jul alla som har ont i ryggen eller nån annanstans och alla som inte har så ont. Jag önskar alla er en god och fridfull jul.

När jag steg upp ur sängen i morse kändes det som jag hade tappat eller glömt något men jag kunde inte komma på vad det var. Sen kom jag på att jag inte hade ont. Ryggen som plågat mig i veckor kändes normal och jag kunde stå upp när jag borstade tänderna i stället för att sitta på badkarskanten för att skona den. Det kändes helt underbart men det var då det. Nu har jag varit uppe en stund och smärtan har kommit tillbaka. Kul så länge det varade.

Jag hade rätt.  Han var en gammal gubbe, doktor Lars. Född på 40- eller 50-talet skulle jag tro och han verkade lite trött. Borde nog gå i pension snart om han inte redan gjort det. Jag tyckte han sa att han ryckte in på neurologen ibland för att de har så mycket att göra. Och antalet fall av parkinson ökar ju, det har jag läst nånstans och då hamnar man på neurologen. Doktor Lars tyckte inte att jag var så väldans sjuk. Jag har en lindrig variant av parkinson sa han. Lätt för honom att säga, han som inte får kramper om nätterna. Men jag klagar inte. Bortsett från ryggen mår jag ganska bra och den ville doktor Lars inte befatta sig med. Så här sitter jag med min onda rygg och gnäller men jag får skylla mig själv som inte aktar mig för mattor.

Insikten om att det snart är helg och att jag ska sitta här utan att kunna röra mig fick mig att ringa till sjukgymnasterna på vårdcentralen och till min stora förvåning fick jag en tid direkt. Lyckligtvis slapp jag visa upp min oglamorösa kropp genom att stå i bara trosor och BH som förra gången utan när jag hade berättat mitt lidandes historia skickade sjukgymnasten hem mig med en stödkorsett och några rörelser som jag ska göra varje dag. Korsetten verkar hjälpa direkt och jag känner mig försiktigt optimistisk trots att det kan dröja 8 - 10 veckor innan jag bli bra igen enligt sjukgymnasten.

På onsdag ska jag träffa min nya doktor, doktor Lars på neurologen. Han tror nog att vi ska prata om Parkinson och det trodde jag också innan jag ramlade men det enda jag kan prata om just nu är ryggen. Halvt desperat kontaktade jag en akupunktör i morse men hon skulle vara ledig hela julen och det ska väl sjukgymnasterna och ryggspecialisterna och alla andra som kan något om ryggar också. Så där kan vi sitta och vråla ut vår smärta, alla vi som inte hade vett att akta oss för mattor, medan alla andra firar jul.  

Jag kan inte släppa tankarna på Marianne Lindberg De Geer och hennes dagböcker. Vet inte vad det är med den kvinnan som triggar mig, så men jag kanske känner igen mig i hennes taggighet. Och jag är intresserad av livsöden, det har jag alltid varit. Ser gärna dokumentärer och läser biografier och - just det - dagböcker, dock inte Lars Noréns. Jag började på hans första och den var jättetråkig och Marianne Lindberg De Geer är ingen humorist hon heller eller det kanske hon är.  På en sidan gnäller hon över hur liten pension hon har och på nästa köper hon rouge för 1400 och det är lite roligt när man tänker efter. 

Idag kunde jag bara gå 523 steg innan ryggen sa ifrån så jag undrar om jag inte såg fel igår. 1200  steg låter jättemycket. I stället för att gå i skogen varje dag  promenerar jag fram och tillbaka utanför huset sedan jag ramlade. Det är enformigt, javisst. men sköterskan sa att det är viktigt att jag rör mig. Det är  en del av läkningsprocessen sa han och eftersom jag inte vet hur långt ryggen orkar måste jag hålla mig i närheten av huset så jag kan gå in när smärtan blir för stark. Så kul har jag det om dagarna men jag klagar inte. Jag har Lasse som sköter markservicen och han behandlar mig som en prinsessa minst.

Igår tog jag mod till mig och chattade med en sköterska på vårdcentralen i hopp om att få en starkare medicin mot den ständiga smärta jag haft i tio dagar nu Som alltid när jag ska till doktorn hade jag skrivit upp vad jag skulle säga för att inte glömma något men dessvärre glömde jag att visa min lapp för sköterskan som inte tyckte att tio dagar var någon lång tid. Lätt för honom att säga, han som inte har ont, fast det har han kanske, vad vet jag. Och lite bättre har det ändå blivit för idag har jag gått 1257 steg och det är dubbelt så många som igår fast innan jag ramlade gick jag minst 5 -6000 steg varenda dag.

Det blir tjatigt att skriva att jag har ont i ryggen varenda dag så idag skriver jag om Marianne Lindberg De Geers fjärde - eller är det femte - dagbok som jag precis har börjat läsa och den gör mig lika förundrad som de andra. Vem tror hon att hon är egentligen? Hur kan hon tro att någon vill veta vilka blusar hon spontanköper när hon strosar runt på Södermalm? Eller vem som approcherar (ja hon skriver faktiskt så) henne på gatan. Att det är jag själv som är denna någon som gottar mig i hennes självbedrägerier har jag lite svårt att förlika mig med. Jag har läst Ulf Lundells dagboksserie Vardagar också. Alla delarna tror jag fastän jag i själva verket skiter i Ulf Lundell. Och varför skriver jag själv dagbok förresten? Vem är intresserad av att veta hur ont jag har i ryggen och om mitt vänsterben fungerar eller ej. Vem tror jag att jag är?

Det börjar bli drygt det här. Jag trodde att det ryggonda skulle gå över efter några dagar men det verkar inte som så är fallet. Så jag bara sitter och sitter hela dagarna för sitta är det enda jag kan. Stå och gå kan jag bara 5 minuter åt gången, sen måste jag sätta mig och vila ryggen. Det frestar på humöret. Och självkänslan. Det känns inte bra att Lasse måste göra allting för jag kan inte skala potatis ens. Om jag kunnat sitta hade jag klarat det men vi har inte någon höj- och sänkbar diskbänk så här sitter jag vid min dator och kan inget annat och det är nog bäst att du håller för öronen för snart skriker jag.

Jag är rasande arg på mig själv. Igår lät jag en försäljare tala omkull mig fast jag bestämt att jag aldrig mera skulle gå på deras knep. Och jag har klarat det länge nu. Jag har slängt på luren när de ringer och sagt nej till alla expediter i butikerna som försökt snärja mig. Men inte igår. Igår lät jag den söte gossen i affären övertyga mig om att jag skulle tjäna massor på att byta teleoperatör och skrev under på något jag inte vill ha. Att det är han och inte jag som tjänar på affären har jag redan räknat ut och jag har svårt att förlåta mig för att jag var så svag för hans påklistrade vänlighet att jag lät mig talas omkull. Jag ska aldrig gå in i en elektronikaffär igen. 

Jag mår lite bättre idag. Jo jag sa just det att jag mår bättre idag. Jag kunde gå ända ner  till brevlådan i morse efter att ha tagit en värktablett. Varje steg jag tar känns som en seger och jag kunde till och med vattna blommorna här hemma sen. Frågan är om jag har lärt mig något av att ramla. Jag har lärt mig vad smärta är (visste inte att det kunde gör så ont). Jag har lärt mig att vara glad för att jag kan gå och stå och inte ta någonting för givet. Jag har lärt mig att mattor kan vara farliga. Så för vad du gör så akta dig för mattor.  

Jag var hos en kiropraktiker igår men det var kanske dumt för idag har jag så ont så ont så ont. Jag kan nästan inte röra mig alls. Kiropraktikern bankade och klämde på min ömma rygg och sa att jag nästan säkert  inte hade någon fraktur och det var skönt att höra. Det finns inget att göra mer än att vänta tills skadan läkt av sig själv och det kan ta tid sa han. Tid! sa jag (inte). Jag har ingen tid. Jag är gammal och min tid är utmätt och jag kan inte bara gå här hemma och skrumpna bort. Jaså du, sa (inte) kiropraktikern.

Jag kan hur mycket som helst om jag bara tänker efter. Jag kan sitta, jag kan ligga, jag kan äta. Jag kan skratta, tycka synd om mig och gråta. Koka kaffe, bre en macka, ta på mig strumpor (om jag anstränger mig riktigt mycket). Jag kan se på såpor, läsa böcker, spela ruzzle. Messa barnbarn, ringa tomten och hans mormor. Lösa korsord, peta näsan, klaga. Det finns så himla mycket som jag kan.

Jag bara skriver och skriver men det är en av de få saker jag kan göra sen jag ramlade. Jag kan inte laga middag, jag kan inte diska, inte handla, hänga tvätt och vattna blommor. Jag kan inte promenera, stå på huvet eller göra yoga. Jag kan inte plocka upp från golvet, bädda min säng och tömma sopor. Jag kan inte  överraska Lasse med nåt gott. Jag kan inget mer än att sitta här och skriva. Men det hjälper för då kommer mindre gråt.

Jag har fortfarande vansinnigt ont i ryggen och kan varken gå eller stå. Den enda ställning som inte gör ont är att ligga alldeles stilla utan att röra mig men hur kul är det att ligga där och titta på taket, fast vem har sagt att det ska vara kul. Jag kan sitta också om jag inte rör på mig. Sitta och läsa och det vill jag ju, men det blir lite tjatigt att läsa hela dagen. Jag vill helst inte tänka heller på hur otränad jag kommer att vara när det här är över om det nu går över. Just nu är det inte roligt alls.