Parkinson och jag

Sjukprat sjukprat sjukprat. Jag som tänkt att jag skulle vara frisk ända tills jag dog och så pratar jag bara om läppar som darrar och väntetider i vården nuförtiden. Att jag skulle bli sjuk ingick inte i planerna. Jag kanske har Parkinson (hoppas inte) men jag är inte Parkinson, jag är samma rädda lilla flicka med storslagna drömmar som jag alltid varit. Fast just den här veckan tänker jag inte lika mycket på honom – Parkinson alltså - eftersom filmfestivalen i Göteborg förflyttar mig till andra världar. Tack GFF för att ni hjälper mig att få perspektiv på självömkan.

Undrar vad alla dessa undersökningar som de gjort på mig har kostat Region Skåne. Så mycket pengar på en gammal tant. För gammal känner jag mig verkligen där på sjukhuset. Många behandlar mig som om jag står med ena foten i graven och det kanske jag gör också. Hjälper mig med kläderna och talar till mig med mjuk och överbeskyddande röst. Jag har inte tänkt på det innan att jag är gammal, inte så gammal i alla fall. Jag som kunde stå på huvudet och göra solhälsningen för några månader sen. Och nu talar man till mig som om jag var ett barn. Det känns visserligen bra att de inte är arga på mig för att jag belastar vården men jag skulle helt klart föredragit att bli behandlad med respekt.

Igår tog jag mod till mig och läste i min journal på nätet. Efter att ha stålsatt mig i några timmar närmade jag mig journalanteckningarna försiktigt genom att kisa med det ena ögat och blunda med det andra. Och så stod där inget! Den snälle doktorn har inte haft tid att skriva journalanteckningar än men han har kanske andra tanter som han ska lämna boktips till. Dessutom är jag ganska säker på att det är Parkinson jag har. Jag darrar och saglar ännu mer än innan för att inte tala om hur mycket jag fumlar med alla jävla knappar i alla jävla pyjamasar.

Nu har jag fått en tid till PET-undersökning äntligen, dopamintestet, och jag blev lite rädd när jag såg att jag inte får äta något tre timmar innan de testar mig, inte ens en halstablett. Undersökningen går till så att de först injicerar radioaktiva ämnen i blodet och sen låter mig ligga matt av näringsbrist och stråla ett par timmar innan de tar bilder på mig. Så radioaktiv kommer jag att bli att jag inte får ha någon kontakt med barn på flera timmar efteråt. Hoppas de vet vad de gör. Och att de inte lämnar injicerandet till en praktikant som råkar ge mig en överdos. Den 9 februari är det dags. Jag förstår inte hur jag ska överleva utan mat i sju timmar. Jag som går ner i vikt trots att jag äter så mycket. Det är nästan värre än att bli radioaktiv, det att jag inte får äta. 

Vad jag gör hela dagarna? Jag väntar. I flera månader har jag suttit här och väntat. Först väntade jag på att bli tagen på allvar och när jag äntligen blev tagen på allvar så hade de inte tid med mig, sen fick jag en tid till slut och efter tröstlös väntan fick jag en till tid nu väntar jag på ännu en tid och på besked jag inte vill ha.  

Medan jag väntar på att doktorn ska höra av sig skulle jag kunna logga in på 1177 och läsa i journalen vad han hittat hittills men jag vågar inte. Vill inte överrumplas av tumörjävlar och annan skit. Tids nog får jag veta. Förresten loggade jag in där efter lumbalpunktionen och då stod det bara att provet visade 1SA56000085B14 och det blev jag inte klokare av.

  Här går jag och väntar på att den snälle doktorn som gav mig boktips och hjälpte mig att ta på jackan ska ringa och säga att han inte hittar några fel på mig. Jag tror han ringer idag och säger hej svejs i lingonskogen, du är frisk som en nötkärna. Att du darrar och fumlar är bara lite skröfs i maskineriet, det är sånt som man får räkna med.