Parkinson och jag

Det är svårt att hitta bra böcker när man läser mycket tycker jag, men häromdagen fick jag tips om flera läsvärda böcker och skyndade mig till biblioteket. Med kassen full av mastodontiska klassiker kastade jag mig över den ena efter den andra men tappade koncentrationen direkt. De, författarna alltså, bara babblar och babblar utan att få nåt sagt. Ja, jag vet att jag är en otålig typ. Jag vill att det ska gå undan fastän jag har all tid i världen att njuta av orden, men det kan jag alltså inte. Med fem påbörjade tegelstenar i bokhyllan letar jag efter den minst babbliga. Vad är det för fel på mig.

Jag ser inte. Hör inte. Kan varken gå eller stå och känner ingen lukt och smak. Snart är det inget kvar av mig som funkar. Dessutom krymper jag och tappar håret och det finns dagar då jag glömmer vem jag är och vart jag ska. Det är nog bara tårna på den högra foten som fungerar som de ska.

Min mamma hade korsett på sig varje dag för det hade man, kvinnorna alltså, på den tiden. De knäppte nylonstrumporna i den och så plattade den till deras fettvalkar. Men den satt hårt åt. Ett tortyrredskap tänkte jag innan men idag går jag själv omkring i korsett. När jag hade ramlat köpte jag en stödkorsett av sjukgymnasten för att avlasta ryggen och efter det går jag ingenstans utan att ha den på mig. Morfintabletterna kan slänga sig i väggen och fysträningen och rullatorn också för ingenting går upp mot min korsett som håller ryggen i ett stadigt grepp och jag har köpt en till nu så jag kan tvätta den första för jag klarar inte en dag utan min korsett.

Igår var jag hos en endokrinolog för att kolla upp min benskörhet och som jag misstänkte hade jag krympt ytterligare några centimeter för jag når knappt upp till bordet nu när jag ska äta. Så jag ska fortsätta att spruta in vad det nu är i skelettet så det inte är lika skört nästa gång jag ramlar. Men han var snäll endokrinologen, tjock och snäll, och frågade om jag hade några barn vad nu det har med min benskörhet att göra men hellre en tjock och snäll endokrinolog som frågar om jag har barn än en smal och elak som inte gör det. Han var så snäll att jag tog mod till mig och frågade om det gick att byta ut min kraschade ryggkota mot en ny och svaret var det väntade tyvärr. Det går inte sa han. Det är en komplicerad operation som man bara gör om en nerv kommit i kläm och man blir förlamad så nu vet jag det. Roligare än så här blir det alltså inte men det gör inget för jag har roligt nästan jämt.

Sur när jag vaknar och sur när jag somnar och sur hela tiden nästan jämt. Jag har kommit på att jag är alldeles för sur alldeles för ofta och har bestämt mig för att sluta med det. Det går så där. Det är inte så lätt att ändra sig när man är född sur och det är jag sa mina föräldrar och de har nog rätt för på något konstigt sätt känns det som att jag bara är mig själv när jag är sur . Jag kanske ska låta mig vara som jag är.

Tack vi har det bra. Lasse lukar vattnar städar gräver diskar bakar och jag vet inte allt medan jag ackompanjerar honom med mina klagovisor utom när jag sitter i favoritfåtöljen och läser den ena boken efter den andra om skogsarbetare i Norrland. Som det kan bli.

Sen jag fick parkinson har jag kramp i vänsterfoten lite då och då, smärtsamma kramper där tårna låser sig och inte går att räta ut. Jag har fått magnesium av neurologen för att hejda anfallen men den sista tiden har de kommit oftare än vanligt. När Lasse sa att det kan bero på att jag dricker för lite trodde jag att han skojade men jag googlade det och det verkar som han har rätt. Om man är uttorkad sänks blodvolymen och det gör att saltbalansen rubbas vilket i sin tur kan orsaka kramper, så nu dricker jag och dricker och – hokus pokus - kramperna kommer mera sällan nu.

Tänk dig att sitta vid ett bord där alla skrattar utom du. Tänk dig att göra det igen. Och igen. Och igen. Första gången säger du förlåt jag hörde inte vad som var så roligt. Nästa ler du lite stelt och låtsas att du hör. Tredje gången är det svårare att le och låtsas. Fjärde gången längtar du efter tystnaden där hemma och den tjugofjortonde reser du dig äntligen och säger tack och hej. Hellre ensam ensam än ensam tillsammans med andra.

Häromkvällen frågade Lasse om jag ville se ett program om Ola Magnell men det ville jag inte. Jag gillar inte Ola Magnell sa jag, men sen kom jag på att jag knappt har lyssnat på honom alls. Anledningen till att jag inte gillar honom är att han gång efter gång har stått i vägen mellan kärleken och mig. Alla killar jag var kär i på den tiden det begav sig, beundrade Ola Magnell och varje gång jag satt och trånade efter den första kyssen var jag alltid tvungen att lyssna på (inte fan lyssnade jag) och lovprisa Magnells senaste först. Om Ola Magnell tycker jag inte.

Tack det är så bra, så bra, jag kan både sitta och ligga. Tänk om jag bara kunnat gå och stå och varken kunnat sitta eller ligga. Det hade nog inte varit roligt så jag ska Inte klaga aj aj aj. Det finns de som har det värre. Det finns alltid de som har det värre.

Jag gör så konstiga saker nuförtiden, som att tvinga mig att sitta ute fast jag är en innemänniska. Jag har fått för mig att det är nyttigt med frisk luft trots att fåtöljen där inne är mycket skönare och jag hela tiden blir attackerad av en massa insekter och larver. Och som det inte var nog så läser jag böcker om timmerfolk. Bäst jag säger det en gång till. Jag läser om timmerfolk. Om skogsarbetare i Norrland från 30-talet till våra dagar. Vad håller jag på med? Finns det nån som kan säga vad jag håller på med.

Nu kan jag träna varje dag här hemma för nu har jag en motionscykel, den som Victor hämtade till mig med risk för sitt liv. Riktigt så var det kanske inte, men det kunde ha varit och i vilket fall så står den på vår vind nu, cykeln, och jag har precis tagit mig en tur. Det passar bra i dessa dagar när det är för varmt – puh - för att gå i skogen men jag blir inte klok på hur mycket jag ska träna, för det konstiga är att jag inte hade lika ont i ryggen när jag var i Stockholm fast jag nästan inte tränade alls.

Jag gjorde det. Jag läste Den oduglige av Tomas Bannerhed, fast jag tänkt att jag inte skulle, och den innehöll inte alls så många naturbeskrivningar som man hade varnat mig för. Den var riktigt bra. En lågmäld berättelse om att vara annorlunda och inte passa in. Fint språk utan krusiduller. Och sorglig. Outhärdligt sorglig.

Doktorn har fel. Han på vårdcentralen. Det går visst att operera in en ny ryggkota, åtminstone gör  det det i USA för det sa Ann. Hon kände nån som hade gjort det sa hon, så jag kanske ska fråga en till läkare och se om jag får samma svar. Men vem ska jag fråga. Vet neurologerna som jag träffar genom min parkinson något om kotor. Och hur insatta är läkarna på vårdcentralen. Och år jag inte för gammal för ett så stort ingrepp. Man måste ha en rimlig chans att överleva operationen också och kirurgen som sticker kniven i en ska ha en bra dag och sen ska man rehabiliteras och lära sig gå igen och det kan ta tid. Men vilken obeskrivlig lycka om det hade gått. Jag tror jag skulle gå och gå och aldrig sätta mig igen för lycka, om du frågar mig, det är att kunna gå.

J a hur mycket är en rygg värd egentligen. 14 800 säger mitt försäkringsbolag för jag har äntligen fått ersättning för kotan som krossades när jag ramlade för två år sedan. Och jag är tacksam för det, det känns som plåster på såren, men inga pengar i världen kan ersätta en rygg som inte orkar bära upp en och jag hade betalat vad som helst för att få en ny kota men det kan jag alltså inte få sa läkaren på vårdcentralen, han som efterträdde Muhammed och var lika snäll men inte lika luden.

Jag var lite tveksam till stockholmsresan, var rädd att jag skulle bli gnällig när ryggen satte igång och mola men det gick över förväntan. Men att ta sig fram med rullator i Stockholm var inte lätt. Jag hade aldrig fixat det utan Lasse som fick bära den i alla trappor där hissarna var sönder och det var de ofta. Sönder. Hissarna. Inte såg jag några andra rullatorer heller. Jag trodde det skulle finnas gott om rullatorer i en så stor stad för det fanns många människor där, väääldigt många om man jämför med Ormanäs, men de sitter kanske inne och kurar, de som har rullator, de kanske inte har någon Lasse som kan hjälpa dem att bära den. Eller också skäms de för sin rullator precis som jag men jag har tränat på att inte skämmas nu. Det är bara att välja om man vill sitta henma och tycka synd om sig eller bli en rullatortant.

Ja nu sitter jag här i min sköna fåtölj igen för jag är hemma nu. Jag har varit i Stockholm en vecka tillsammans med Lasse och laddat batterierna som det brukar heta och jag känner mig fulladdad  också. Vi har besökt museum efter museum efter museum, bl.a Sven-Harrys som hade en spännande utställning om familjen - på gott och ont. Och så var vi bio förstås fast vi såg bara en film denna gången men den tog nästan andan ur oss: Sirât av den spanske regissören Oliver Laxe. Det var den starkaste film jag sett på mycket länge, den förföljde mig hela kvällen sen. Det blev ett besök på Dramaten också - Liv och död av Liv Strömquist - mest för att ha varit där för min del, för jag gillar inte teater så mycket och jag hörde inte ett ord vad de sa heller men det gjorde Lasse och han sa att det var bra. Han hittade förresten en fågel som han bara sett en gång förut, i Kungsträdgården, och sen gick han och log för sig själv resten av dagen.

Jag läser mycket nuförtiden när jag bara sitter för d et är inte så mycket annat jag kan göra. Men d et är svårt att hitta böcker som engagerar tycker jag. Tänkte att jag skulle läsa Tomas Bannerheds senaste roman, Den oduglige, som fått så fina recensioner men sen sa de på Babel att Bannerhed är naturskildrare ut i fingerspetsarna och jag brukar hoppa över naturbeskrivningar så jag kanske ska skippa Bannerhed ändå men vad ska jag då läsa. Kan någon tala om för mig vad jag ska läsa.

  Kan man älska någon annan innan man älskar sig själv och När är det rätt att kalla sig ett offer. Detta och mycket annat kan man får svar på i mitt favoritradioprogram Allvarligt talat dit vem som helst kan ringa och ställa frågor av existentiell karaktär. De som svarar på frågorna är olika författare och min favorit är Annika Norlin som med sin alldeles speciella mjuka röst ger lågmälda personliga och kloka svar på precis vad som helst för det finns ju inga dumma frågor sägs det.

Går långsammare. Tänker långsammare. Reagerar långsammare. Pratar långsammare. Kör bil långsammare. Parkerar långsammare. Parkerar snett. Siktar snett. Missar. Missar när jag kissar. Vinglar. Linkar. Sluddrar. Saglar. Spottar. Väser. Fräser. Gammal.